Färg som material

Bindemedel, lösningsmedel och pigment

De viktigaste beståndsdelarna hos färg som material är bindemedel, lösningsmedel och pigment. Pigmentet ger färgen dess kulör, bindemedlet binder ihop pigmentkornen och fäster dem vid underlaget och lösningsmedlet håller färgen i flytande form och avdunstar när den torkar. Dessutom innehåller nästan alla färgmaterial andra ingredienser: Fyllnadsmedel, konsistensgivare, mjukgörare, matteringsmedel, torkmedel, konserveringsmedel, med mera.

Normalt är det bindemedlet som ger färgmaterialet dess namn och dess mekaniska egenskaper. Man talar till exempel om linoljefärg, alkydfärg och kalkfärg, men många benämningar är ganska vaga. Färg som material bygger dessutom på samverkan mellan olika bindemedel. Ett exempel är emulsionsfärg där två i varandra olösliga ämnen fås att samverka med hjälp av ett tredje ämne, en emulgator. Tempera och vanlig linoljeblandad rödfärg är exempel på traditionella emulsionsfärger. Idag finns en rad moderna emulsionsfärger där man vill kombinera de bästa egenskaperna hos olika ingredienser. Det finns också ”hybridfärger” där avancerad kemisk teknik används för att kombinera olika bindemedel på molekylnivå.

Vatten som lösningsmedel

Lösningsmedlet kan vara vatten eller ett organiskt ämne med förmågan att lösa upp fett. Vatten är lösningsmedel i kalkfärg och traditionella emulsionsfärger, och i de flesta moderna färger har man av miljöskäl anpassat bindemedlet så att det kan lösas i vatten.  Organiska lösningsmedel som till exempel terpentin och lacknafta används i traditionella olje- och alkydfärger men medför risker både för miljön och för målarens hälsa. Idag används inte dessa färgtyper i yrkesmässigt invändigt måleri, utom i de undantagsfall där det krävs av antikvariska skäl. Till privata färgkunder säljs det dock fortfarande snickerifärger med organiska lösningsmedel.

Färg som material – organiska eller mineraliska pigment

Pigmentet står för färgmaterialets optiska egenskaper, såsom kulör och täckförmåga. Beroende på den kemiska sammansättningen brukar man skilja mellan oorganiska och organiska pigment. De oorganiska, eller mineraliska, pigmenten är de äldsta. Jordfärger (till exempel ockra) är mineraliska pigment som hämtats direkt ur jorden. Andra mineraliska pigment består av krossad sten (till exempel ultramarinblått) eller är syntetiska, alltså framställda genom kemiska processer. Engelskt rött är ett syntetiskt oorganiskt pigment som använts i hundratals år. I dagens byggnadsmåleri har jordpigmenten ersatts av syntetiskt framställda motsvarigheter med samma färgande substans, men för övrigt något annorlunda egenskaper.

Organiska pigment framställdes förr med hjälp av växt- och djurextrakt. Det mest kända och exklusiva exemplet är purpur, framställt ur purpursnäckor. Sedan mitten på 1800-talet har man framställt organiska pigment ur petroleumprodukter, och idag är många av de vanligaste pigmenten av denna typ.

Färg som material – från målaren till färgindustrin

Under större delen av måleriets historia har färgen tillverkats av målaren och hans medhjälpare, och det är först under 1900-talet som färgindustrin gradvis har tagit över allt mer av tillverkningen. En viktig brytning skedde kring 1950. Dessförinnan hade man främst använt färgtyper med lång tradition: Vattenbaserade kalk-, lim- och slamfärger, linoljefärger med sparsam inblandning av lösningsmedel och, främst för möbler och liknande, emulsionsfärger som till exempel äggoljetempera. Efter 1950 introducerades vattenburna latexfärger och alkydoljefärger med stor andel organiskt lösningsmedel, och idag finns en stor mängd färgtyper speciellt anpassade för olika ändamål.

Pigmenteringen – brytningen – av färgen skedde förr med torra pigment som bearbetades av målaren. Idag sker den mesta färgbrytningen med hjälp av brytpastor som tillsätts maskinellt för att ge önskad kulör.

Här kan du läsa om hur färger påverkar oss.